BEKÄNNELSE

När jag gick på gymnasiet diskuterade jag, en klasskompis och vår SO-lärare musik. Vi kom in på ämnet pinsam musik som man i smyg lyssnar på. Jag erkände då lite skamset för de fyra nyfikna öronen att Peter Lemarc spelas i mitt rum när ingen annan än jag befinner mig där.

Nu orkar jag inte leva med denna livslögn längre. Jag måste bli fri. JAG LYSSNAR IBLAND PÅ PETER LEMARC. Åh vad skönt det känns. När hans fina ballader om kärlek går på bli jag svag, jag kan inte sluta. Jag vill bara ha mer. Åh så skönt. Mer Lemarc, mer Lemarc. Åh. Åh.

Som tur är har jag hittat numret till För-mycket-Lemarc-jouren och ska ringa snarast. Eller ja, jag ska bara lyssna färdigt på plattan först.